2001 fick jag mitt första journalistjobb, som reporter på P1:s prestigefulla samhällsprogram Studio Ett och P1 Morgon. Samtidigt började en rutinerad utrikesreporter göra radio.
Han hette Nils Horner.
Jag minns att han i början pratade alldeles för fort. Han hade ju så mycket att berätta, så mycket skulle hinna sägas på två minuter i etern.
Med tiden hittade han radiotempot men hans lite stakkatobetonade rytm och intonation förblev säregen och trots sin lugna skärpa sällsamt levande i ett radioflöde där så många skolas att låta så lika.
På sommaren var Nils i Sverige och skulle väl ha semester. Men han gillade att jobba och fungerade istället som någon slags sommarvikarierande producent på P1 Morgon.
På midsommarafton var det bara han och jag på redaktionen. Vi skulle förbereda den sändning som skulle gå nästkommande vardag, vilken dag det nu var. Det låg hur som helst så långt fram i tiden att våra insatser var rätt meningslösa. Nyhetsläget skulle ändå hinna ändras tio gånger innan det var dags för sändning.
Jag minns att han skickade hem mig rätt tidigt. ”Du har säkert något roligare för dig än att sitta här med mig.” Själv gillade han som sagt att jobba och dröjde sig kvar ett tag till.
Jag och han som nu är min man satte oss på ett tåg till Dalarna för att fira. I höjd med Sala ringde telefonen.
”Hej, det är Nils. Är det okej om jag tar resten av tårtan?”
Han var så kunnig och så klok. Men mest av allt minns jag hans ödmjukhet.
Bland alla fantastiska rapporter jag hört honom göra från världens oroshärdar är det det där telefonsamtalet en midsommarafton jag minns mest.
I den stenhårda hierarki som råder på en redaktion, där han med ljusår stod över mig i titel, ålder, rutin och status, var det självklart för honom att ringa och kolla om det var okej att han tog med sig resterna av midsommartårtan.
I en värld där vassa armbågar alltid premieras framför vanligt hyfs var han en varm och vänlig motpol som det var så väldigt lätt att tycka om och imponeras av.
”Res! Se världen!” uppmanade han mig den där sommaren. Som journalist finns så mycket att se och uträtta, menade han.
Jag har alltid haft lite dåligt samvete att jag inte följde hans uppmaning. Den var så innerlig och jag vet, egentligen, att han hade rätt.
Nils Horner var ingen adrenalinstinn daredevil.
Men han var nyfiken och tog säkert risker. Det ingår liksom i jobbet.
Jag minns skottlossningen vi hörde i bakgrunden i hans liverapporter från Sarajevo. Då gick allt bra och vi fnissade mest lite förtjust över att det blev så bra radio, att han var så jäkla bra.
Men idag gick inget bra.
Att Nils Horner idag på morgonen blev skjuten i huvudet när han gjorde sitt jobb som utrikeskorrespondent är så svårt att ta in.
Att vi aldrig igen får höra ett inslag avas med ”Nils Horner, för P1 morgon, i Islamabad” hisnar.
Att han dog snabbt och mitt i det liv han älskade att leva är en klen tröst.
Att hans röst kommer att saknas i vår radio är ett lika obegripligt som skrämmande faktum.
Inlägget Sommarvikarien Nils Horner dök först upp på Camp Cajsa.
